Skolans första steg

I augusti-september 2010 fungerade vår skola redan bra. Elva elever fick möjligheten att skriva in sig; alla var flickor och kring åldern 4-9 år. Vi hade ingen specifik information om deras ålder, eftersom de inte äger födelsebevis. Vår dåtidens lärare Seema Hirvani var kring 30 år och mamma till två små flickor. Hon var väldigt ivrig över sitt arbete. Hon fick allting att fungera, även om skolåret hade pågått endast ett par månader.

 

Seema var en glad person och barnen tyckte väldigt mycket om henne. Seema använde sig av indiska lärometoder, vilket betydde att alla elever uppreparde efter henne. Vår lärare var väldigt omtänksam och tog hand om hela gruppen. Jag fick följa med deras skoldag från och med morgonteet.

Fyra av de yngsta barnen kunde inte hänga med i undervisningen, vilket läraren även hade förutspått. De var inte tillräckligt mogna för att gå i skola. De blev hemskickade för att vänta några år. När de var tillräckligt mogna kunde de återvända. Vissa barn var mycket mindre än andra i samma ålder, vilket troligen berodde på undernärdhet och brist på omhändertagande. Alla barnen hade trots allt rena kläder och sandaler; de hade fått dem från donationer. 

press to zoom

press to zoom

press to zoom

press to zoom
1/10

Skolan hade ett klassrum i början, med en svartröd matta i mitten som barnen satt på. Läraren hade en liten kateder och sedan finns det tre stolar. Till undervisningen används väggtavlor, böcker och anteckningsböcker.

Alla av barnen hade skrivit bokstäver på både engelska och hindiska, och de äldre barnen hade lärt sig t.o.m. att skriva några ord. De hade också skrivit siffror, och de äldre barnen hade t.o.m. gjort några kalkyleringar. Barnen var väldigt ivriga på olika spel och bollspel. Barnen lyste upp då de fick lära sig något nytt!

Barnen hade lärt sig att tvätta händerna. Jag besökte dem i augusti-september, vilket var mitt i monsunsäsongen. Ibland öste regnet ner och de krokiga vägarna förvandlades till stora lerpölar. Hemmen i slumområden var väldigt mörka, våta och lider av en brist på hygien. Barnens hem befann sig i slumområdet, där husen var omringade av vatten, och befolkningen hade insjuknat i en smärtsam ögoninflammation som vanligtvis räckte i fem dagar. Inflammationen smittades även till våra flickor och ständigt var det någon som var tvungen att stanna hemma från skolan. Ibland var det bara tio elever närvarande på grund av inflammationen.
Jag var på besök mitt i en säsong av flera olika religiösa festivaler. Under den tiden åkte föräldrarna till sina hembyar och tog med sig barnen. De var borta upp till fem dagar. På grund av hälsorisker fick barnen alla sina vaccinationer först efter monsunsäsongen.

Mattiden på skolan gick smidigt. Innan matdags ställde sig barnen i kö för att tvätta händerna. Maten åt man för hand, på indiskt vis. Barnen satt på golvet och väntade på att maten ska serverades på metalltallrikar. Maten var vegetarisk och bestod av chapati-bröd och ris och som dryck var det vatten. Vid skolstarten åt barnen stora mängder mat, men nu hade deras behov av mat minskats till normalmängd. Barnen erbjudes också mera mat.

Alla barnen var avmaskade. När middagen var över steg alla barnen upp och tackade snällt för maten. Efter det tvättade de händerna igen. Skolans öppningsceremoni var 19:e september 2010. Vi hissade upp både den indiska och finska flaggan. Barnen blev så lyckliga då de fick miniatyrflaggor som de kunde vifta med.

Balbir Singh, ordförande för vår samarbetspartner Chaudhary Welfare Society, var närvarande på ceremonin tillsammans med sin familj. Andra närvarande var bland annat Agras Indien-Finland-koordinator Jasvinder Singh och ordförande Pirkko Hellstén. Efter ceremonin blev barnen, lärarna och kocken bjuden på indiskt te och barfi-godis.

Pirkko Hellstén